Just nu är det som bäst att vandra i fjällskogen tycker jag. Skogen kokar av liv, fåglarna häckar, bäckarna porlar, insekts livet är på topp, vilket i och för sig kan vara besvärande men det är också grunden för föda till många fåglar och fiskar vilket i sin tur påverkar andra individer i fjällskogens ekosystem. På bilden ser ni en av fjällskogens fåglar, en Lavskrika. Lavskrikan vet inte själv att den är just en Lavskrika eller att den är en fågel utan lever bara sitt liv som är enkelt i sitt innehåll men ett mycket hårt arbete. Människan har på svenska satt namnet Lavskrika för att den ofta använder lav eller rättare sagt hänglav för att bygga och isolera sitt bo. Den trivs allra bäst i granrika fjällskogar där den bygger boet i en gran med kvistar och fodrar den med lav. Bobygget sker tidigt på vårvintern. Lavskrikan kan ibland i små familjeflockar följa efter dig som vandrar eller besöka dig som tar en rast i fjällskogen.
Lavskrikan är en av alla arter som är beroende av en variationsrik och gammal skog med tillräckligt stora arealer. I Norra Dalarna där jag bor finns det en del stora ytor som är skyddade i naturreservat och nationalparker där Lavskrikan och en mängd andra djur och växtarter har en fristad från det skogsbruk som utan tvekan raderar deras livsmiljöer. Under min senaste vandring i fjällskogen som jag gjorde igår träffade jag ingen Lavskrika men en rad andra fåglar.
Då vandringen gick över en del myrar så är det under denna period lätt att möta småspoven som snabbt lyfter från marken och försöker lock dig bort från boplatsen där honan ligger på äggen eller bevakar ungarna. Jag möter sällan människor i fjällskogen då de flesta vandrare håller sig till kalfjällets vandringsleder eller de mer kända och populära besöksmålen som finns i norra Dalarna. Visst förstår jag tjusningen med att se ett högt vattenfall tillsammans med andra, det är både storslaget och vackert men jag tror många missar att uppleva och förundras över allt det liv som finns längs vandringen på väg till och från huvudmålet.
Testa gärna att någon gång ta dig vid sidan av leden några hundra meter i samband med en fikarast. Stanna där en stund, se och lyssna så kanske något överraskande dyker upp. Om inget dyker upp så finns alltid alla de individer som står där med rötterna förankrade i platsen. Av alla arter som står på rot så har jag förälskat mig i Tallen.
Vilken art med rötter i marken är din favorit och varför just den? Det är otroligt spännande och lärorikt att utgå från en art, lära sig så mycket du kan om den, vilka andra arter som lever av, på eller i symbios med den. Tallar kan i Sverige bli upp mot 800 år men det finns andra typer av tallar i andra länder som kan bli flera tusen år gamla. En gammal tall känner verkligen sin plats. Genom sitt rotsystem är den kopplad till andra individer och arter , får information via rötterna eller luften om vad som händer runt den.
På bilden ser du en spillkråka som byggt en håla i en tall till skydd för sin familj. Spillkråkan är smart och hittar ofta ganska högt upp en plats för sitt bo. Ibland har den tur och hittar en tall som har en tallticka på stammen och under denna är det lättare för spillkråkan att hacka ut då träet är skadat av svampen.
Som sagt kan en tall bli flera hundra år gammal. En tall som har ett spillkråkebo går ofta av just vid den svagare punkten, i samband med storm, och då bildas en hög stubbe med ett hål ner från ovansidan. Slagugglan som du ser på bilden använder ofta dessa högstubbar som boplats för sin familj. Som du nu börjar ana är många beroende av tallen och varandra för att livet skall fungera bra. Precis som du och jag. Det här är bara ett par exempel på hur viktigt det är med gammal skog i stora arealer. En vandring i skogen blir en helt annan upplevelse när man lärt känna några av de som lever här, kan se deras spår, veta var de bor och kanske de också lär känna dig.
Ha det toppen och var snäll // Lars